Rapport från en skolgård

   De starkaste minnen jag hade från skolan var när det regnade. Du vet, ett sådant där regn som får en att vilja somna om på morgonen? Men när du var i skolan kunde du inte somna om. Då gav lärarna dig skarpa blickar och yttrade den beryktade kommentaren ”det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. Det var bara för oss barn att dra på sig gummistövlarna och gå ut till klätterställningen samtidigt som det stora fönstret avslöjade ett gäng fnissande lärare, delandes på en prinsesstårta.

   Nu var det min tur. Min tur att stå på andra sidan av det fönstret, från den sidan där jag tittade ut och inte in. Jag skulle praoa som lärare på min forntida skola BMS. Jag kan inte säga att jag var rädd, snarare förväntansfull. Men det är klart, de som en gång hade spänt ögonen i mig skulle jag nu stå bredvid mig som ”kollega”.

   Den första måndagen var uthärdlig. Det var såklart kul men jag hade glömt hur mycket skolbarn går!?”Ungar, vi ska till biblioteket. Ta på er kängorna för vi har hittat den efterlängtade boken – i Alaska!” Jag fick även lära mig hur man gör för att få bråkande barn att sluta kasta pinnar och inte gråta för att de fått en kotte i huvudet. Och räknandet av dem var även ett fint sätt att få lära sig ”2-4-6-8-10-12…” ordentligt. Behöver jag säga att mina fötter och ben värkte när jag kom hem efter min första prao-dag?

   Tisdagen. ”Andra dagen brukar gå bättre”? Haha, vilket skämt. Jag sprang omkring med 100 barn i en skog hela dagen mellan en massa olika stationer. Tack gud för den lillgamla Harald som tur nog gick att konversera med. Och Susanna som faktiskt mjuknade upp till ett leende när hon åkte på mig i rutschkanan.  Även Vidar och Ture, som av hela sitt hjärta lekte pirater och var tvungna att ”ta tillbaka nyckeln”, var uthärdliga. Sen måste jag ju medge att Danas och Andreas sång på hemvägen gjorde det hela en aning lättare…Vem försöker jag lura? På kvällen (trots dunkande ben och huvud) log jag åt deras fantasifulla sinnen så brett att jag trodde att jag skulle bli rynkig i förtid.

   Onsdagen var den första dagen där jag riktigt kunde slappna av. Nu hade jag ju nästan överlevt hälften och en förnuftig röst i mitt huvud förmanade mig om att ta vara på den tid jag hade, snart skulle den vara över.

   Torsdagen, näst sista dan. Den mest vanliga dan hittills. Bara en lugn, vanlig arbetsdag utan utflykter till världens ände. Så lugnt det kan bli med 200 barn samlade på ett och samma ställe. Just det, glömde jag att säga att jag fick laminera 29 sidor bokstäver? Det var en fin upplevelse. Känner du någonsin att du behöver skära dig på papper, bränna dig på maskiner eller få ont i ryggen så vet du vad du ska göra!

   Så kom den till slut, den sista av dem alla. Fredagen. Det blev faktiskt ett ganska fint farväl. Vet inte hur många kramar jag fick  av barnen – eller av lärarna som faktiskt verkade ha uppskattat min korta närvaro. Fick även ett otroligt fint armband av dem som jag med glädje tar på mig varje morgon. Den här dagen hade dem även bestämt att jag skulle få sluta klockan två. Stannade till klockan 5 – stängningsdags. Ska jag berätta mer om visat intresse?

   Trots att jag är otroligt nöjd med min praoplats var det något som störde mig. Lärarna.

Visst, de var jätteduktiga och rättade, höll ordning hit och dit. Men de tog inte vara på det de faktiskt fick göra. Umgås med barn. När vi var i lekparken t ex (lägg nu märke till att jag drar dem över en kam, jag syftar såklart inte på alla) så istället för att leka med barnen så satt de vid en parkbänk och fnittrade över en kopp kaffe. Under tiden hann 5 barn trilla och slå sig utan att de brydde sig avsevärt. Det var något som fick mina händer att knyta sig av ilska. Jag minns en liknande händelse när jag själv var yngre;

   Jag hade skrapat upp hela mitt knä på en sten och blodet rann längs mitt ben. Den blonderade dagisfröken tog fram ett litet, beigt plåster som hade passat till en lillfinger nagel som hon snabbt hittade i sin handväska. Allt detta för att hon så fort som möjligt skulle kunna ta sig tillbaka till lärarrummet.

   Dessa människor har utbildat sig för att under arbetstimmarna se till att barnen i vårt samhälle ska kunna få en trygg skolgång men istället spenderar de mer tid med kaffekoppen. Sen klagar de när Klara och Stephanie blir osams och förstår inte varför. Som lärare måste man vara närvarande och där när det händer. Annars kan man inte stå rätt upp och ner och hävda att man är ”värd en prinsesstårta till fikat”!

(och jag vet att man inte kan göra mellan rum och indrag men det blir annorlunda i Word format :'x)

 

B

4 februari 2009 17:43

Naww..ja lärare....dem blir bättre ju äldre man blir^^
hoppas detta stämmer >_>

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur det än kan vara något positivt så är det i alla fall beskrivningen av underbara NV3A:s framtida skiva! Shit vad mycket strul det har varit men nu ska det äntligen bli av. Och design-tjejerna fixade snyggaste skylten till skiv-kalendern så nu hopp...

Fan vad det svänger om den här låten. Mums, tyvärr så fattar jag inte den här moll grejen. I refrängen tycker jag iaf. att den borde gå i dur. Det känns liksom som att de spelar fel. Eller vad säger ni, musik-förståsigpåare? Får väl helt enkelt gör e...

  Får ingen luftBlir knuffad runtJag dansar men jag känner ingenting allsAllt går för fortDom andra drogAndas, andas men det är för varmt Jag är för fullDu är för ungJag ser dig prata med hör inte ett duggLetar mig utBlinkande ljusAndas, andas...

  Och jag kan inte skilja på om jag vill vinna digOch jag kan inte skilja på om jag vill vara med digOch jag kan inte skilja på om jag vill bli av med digOch jag kan inte skilja på om jag vill skada digMen du om någon borde förstå att man inte gör ...