Hah, vad livet är fyllt av ironi ibland. Några timmar efter att jag skrivit det förra inlägget så gick allt åt helvete.

O. ringde till mig och jag var beredd. Hade pratat med M. på msn innan så jag var uppvärmd för att motbevisa hennes sympati teorier. Och allt går bra, M. stödjer mig oroligt under tiden. O. får bara ett hysteriskt anfall en gång och ja.. sen på slutet så bestämmer vi att vi ska göra nåt på fredag. Jag tänker 'åhneeeej :(' men självklart så säger jag inte det.

Efteråt frågar jag såklart M. om hon vill följa med, som stöd för mig för att hon är min bäste vän och för att hon älskar mig och för att hon är bra att ha i svåra situationer.

..tror ni inte att hon säger nej?

I 5 minuter berättar hon tydligt för mig att hon inte alls vill och hon radar upp miljoner olika människor hon hellre vill träffa och umgås med.

Och självklart blir jag ledsen och får damp på M. för att hon spelar sån jävla martyr. Och när hon märker det så ber hon om ursäkt och säger att hon visst kan vara ses, men att hon gör det för min skull. Och då blir jag ännu argare och säger att jag inte vill ha henne där.

.. sen stänger min pappa av internet och jag lyckas antagligen dramatisera en "plötslig utloggning" och jag får ett sms av henne med en massa hjärtan och puss smilisar och "vi kan visst ses på fredag, bla bla bla, jag kan träffa dem personerna senare". Hon får ett argt sms tillbaka. Jag vill inte träffa henne. Alls. Och egentligen inte O. heller.

Men henne har jag redan träffat idag.. nyss.. och det gick väl okej.

Goddamnit, varför lyckas vi alltid krångla till allting?