.. alltså.. det finns gränser.

Incident:

Jag går omkring och röjer nere i vardagsrummet. Min lillasyrra, 8, har gått omkring med leksaker och flyttat stolar utan att ha haft tanke på att plocka undan efter sig. Jag ropar på henne för att ge henne det ärofyllda uppdraget att ta upp en boll och hennes tofflor till sitt rum. Hon tassar tyst uppför trappan och låtsas som om hon inte hör. "OKEJ!" skriker jag efter henne "då slänger jag dem i soptunnan!". (jag är mogen ibland, okej? ._.)

  Demonstrativt går jag in med tofflorna i köket, öppnar luckan till soptunnan, låtsas slänga tofflorna och smäller igen luckan igen - allt för att hon ska tro att jag faktiskt har slängt dem. Lägger tofflorna på bordet så hon säkert ska hitta dem när hon förr eller senare går ner och kollar.

  Går upp för trappan för att lägga några grejer på mitt eget rum och ropar "Du behövde dem väl ändå inte. Du har ju dina andra? Dem vita med prickar på?".

  "Jag behöver dem visst.." surar hon med gråten i halsen.

  "Äsch då, du klarar dig."

  "Men då har jag ju inga att ha på skolan!"

  "Du kan väl gå i strumplästen då?"

Nästa gång mamma ropar till mig:

"JOOOOHANNA!! HAR DU SLÄNGT DINA SKOR I SOPTUNNAN!?"

".. Va? Nej? Varför skulle jag ha gjort det?"

"Ja jag vet inte. Var det du E.? Nähä.. N.? .. Inte det.. .. L. då..?"

._.

Den ungen alltså..  nu står hon i skafferiet och tjurar.