Ojj ..

I förrgår kom man på problemen man haft i hela sitt liv.

Igår började man grina pga. det på utvecklingssamtalet och var tvungen att förklara för lärare och föräldrar.

30 min. senare vet O. Hon misstolkar lite. Men hon förstår.. det mesta. Typ.

Idag berättar hon "diskret" för M.

Dem får damp. Båda två. Mest M.

För att dem älskar mig, apparently. Jättemycket.

"Du är klistret som håller oss samman."

 - Vill jag verkligen vara klistret?

Sen ska man vara glad. För det har man ju alltid varit.

Herregud, man kan inte ändra på sig själv över en natt!

"Man kan inte förändras, tror inte på förändring"

- Jo M. Jag tror man kan förändras. Men jag tror att man alltid kan gå tillbaka till den man var förut. För det finns alltid kvar. Alltid.

Men nu måste jag försöka ändra på det här. Det går ju inte. Det har det aldrig gjort. När jag ska prata om mina egna problem har jag alltid stammat fram dem så att omgivningen knappt och jämt förstår, sen har jag srukit över och sagt "men det är okej" och skrattat lite.

Händer hela tiden. Överallt.

Vad gör man med sånna människor? Jo, man glömmer bort att dem kan må dåligt och pga. det så lastar man gärna över sina egna problem på den personen.

Man lär sig liksom att vara så. Tillslut blir det som en personlig spärr. Eller en jätte jätte ond cirkel.