Hittar så otroligt fina smycken med anknutning till Alice i Underlandet.. det är ju näästan så att man blir sugen på att se den.

Håhå jaja, jag är mätt. Min pappa och lillasyster övar piano bakom mig. Och jag är trött, sov mindre än 5 timmar, och ska snart gå upp 'plumsa'. Imorn är det onsdag, tjoho! Justja, måste smörja in mig med kräm. Har tänkt göra det dem senaste dagarna men glömt.

Och min farmors man är döende och farmor är döende och bleh jag vill inte och bara nej och usch och hemskt och jag är jätte varm och har anmält mig till tyska-resan fast fick värsta ångesten innan och Fr. ska inte med den jäveln fick mig jätte osäker och J. har en ny tjej och han gav mig ett nytt blåmärke och jag vill bara ut och andas nu.

Min lilla lilla syster har gått inför att prata i-språket. Jag älskar mitt liv!

Kom ut ifrån tunnelbanan, på väg till ICA för att köpa något till min piano lärare som liten avslutningspresent. Gillar inte riktigt den stationen, det är liksom "knutpunkten" till alla bussar så det är för det mesta mycket folk och ganska stökigt. Och bänkarna är alltid ockuperade av människor som tyvärr inte har mer till livsuppgift än att supa och skratta åt varandra. När jag gick förbi stog en utav dem upp och plötsligt, när jag passerade, lyfte han upp sina händer mot himlen och slängde ut ett gäng papperslappar i luften. Rena konfettinedskräpningen, tänkte jag, suckade och gick vidare. När jag sedan sneglade neråt för att blänga lite extra på det sönderrivna papret så blev jag minst sagt förvånad när en utav bitarna vad stämplade med en ett lysande "100". Det var som att allt stannade upp en sekund, jag blev lite förvirrad. Och ledsen. Jag tvingade mig själv att fortsätta gå fast jag egentligen ville plocka upp "100" biten och ta med mig den hem, som minne av den obehagliga känslan jag fick i magen. Det var något fel med det hela. Något som inte riktigt stämde in i hur den här världen fungerar. Pengar kan nästan liknas vid någonting heligt. Fast när man tänker efter så tror jag det är många som tycker att så ska det inte behöva vara. Pengar är något vi är så oerhört beroende av, av naturliga skäl såklart, men ändå... Det är ju som våran biljett till att leva. Vi behöver inte längre gå ut och jaga och springa efter vildsvin för att överleva. Nu jobbar vi istället dag ut och dag in för att få de här värdefulla papperslapparna i handen för att slutligen kunna leva ännu lite till.

       Strax efter att jag hade passerat så kom mannens kompis, eller han som rivit sönder den, jag vet inte vilket, och började fötvivlat plocka upp bitarna. Jag tror inte att någon av de hade råd att riva sedlar sådär och jag orkade inte tänka på varför han kunde ha gjort det. Med bestämda steg fortsatte jag in i affären, fortfarande med en obehaglig känsla i kroppen.